Hej fina du!
Välkommen till min lilla hörna i detta avlånga land. Ännu en blogg som startas och kommer in i blogg världen. Jag vet inte hur vanligt det är med att starta blogg nu, de kanske håller på att dö ut, vem vet. Men jag älskar att blogga, det har jag gjort till och från i flera år men jag lägger ned när jag känner att det inte är någon som läser eller att jag inte hittar inspirationen till att skriva.
Återigen så startar jag en blogg, för att ge det en chans till, om inte annat för att jag vill skriva om den resa jag befinner mig på just nu.
Ja, jag vet att det låter dramatiskt men det är det absolut inte. Jag skall inte ut och resa i världen, tyvärr. Med tanke på den rådande pandemin så får jag gott vänta tills nästa år och se om jag/vi kommer iväg då. Allt har sin tid och tiden för att resandet kommer snart igång igen. Vi går mot en ljusare framtid, det känner jag i varenda liten muskel. Bara att vaccinationerna har kommit igång så kommer det bli lättare igen och man kan börja återgå lite mer till det normala liv vi hade innan.
Men det värsta är att jag vill absolut inte tillbaka till mitt gamla liv igen. Den här pandemin har lärt mig så himla mycket om livet. Jag har börjat lära känna mig själv, hitta mig själv. Och inse att jag har levt fel hela mitt liv fram tills nu. Jag har valt fel vägar att gå för att jag är rädd. Jag har ända sedan barnsben känt mig annorlunda på något vis, som om jag inte hört hemma någonstans. Att jag inte är/var som alla andra. Jag var inte den där blonda söta flickan med sockersöta lockar som ramade in hennes ansikte perfekt. Jag var inte den där roliga eller tuffa tjejen. Jag var heller inte den blyga och tysta, eller jo, det var jag visserligen men det var ju för att jag alltid kände mig utanför då jag inte var som just dem andra.
När jag blev äldre så insåg jag visserligen att jag inte ville vara som alla andra. Jag var inte den sminkande tjejen, men dem senaste kläderna och väskorna, jag var inte ut och festade. Jag satt hellre hemma tillsammans med min mamma en fredag kväll och tittade på film.
När jag träffade min man så var vi givetvis ute och drack och festade. Eller drack och drack det var att överdriva. En cider på en hel kväll kanske man inte kan kalla dricka. Jag är inte så förtjust i alkohol kommer nog aldrig bli heller. Jag menar jag är 41 år nu och har varit berusad 5 gånger. Inte full eller packad bara berusad och det är något jag verkligen inte tycker om. Jag tycker inte om känslan av inte ha kontroll över mig själv. Samt att jag vill gå och lägga mig och må bra på kvällen och dagen efter.
Även om jag var på dessa hemma fester och sedan gick på krogen efteråt så kände jag så vilsen, så ensam fast jag hade en massa människor omkring mig. Jag var så medveten om att jag var på felplats. Att jag hörde inte ihop med det livet, även om det var kul att träffa vänner. Men nej, jag var på så fel plats.
Jag trodde i början att det var fel på mig, så jag försökte anpassa mig. Försökte bli som alla andra. Men det gick inte, spelade ingen roll hur jag än försökte. Allt kändes så fel och så påklistrat. Så när vi fick barn sen när jag var 27 så förändrades allt. Det så kallade partylivet byttes ut till mammalivet och det passade mig så mycket bättre. Även om det kanske inte var en dans på rosor och så himla kul som jag trodde att det skulle bli. Men livet var ändå underbart. Min son bringade mig så mycket glädje, så mycket kärlek så jag var nöjd. Kände mig inte lika bortkommen eller vilsen. Jag var fortfarande inte som alla andra, vilket jag heller inte vill. Men jag hade min son och min man. Vilket räckte bra för mig.
Sonen växte och behövde inte sin mamma lika mycket längre och där tappade jag fotfästet igen. Jag började tycka synd om mig själv. Började gräva ned i alla känslor. Tog på mig en offerkofta. Då kom buddhismen in i mitt liv. Jag började meditera så fort jag kände ångesten komma. Mantran Om mani padme hum blev en del av mig, blev min räddning. Men sakta igen så kom alla känslor tillbaka, ångesten blev värre och värre. Jag kände att det saknades något i mitt liv. Jag började köpa hem rökelse i form av långa smala pinnar, sedan kom jag över lite Palo Santo och då var jag frälst. Vilken underbar doft. Helt magisk. Kristaller kom sedan in i mitt liv. Jag köpte kristaller som en galning i hopp om att de skulle skänka mig det jag saknade och önskade i mitt liv. De gav mig stöttning, de fick mig att må bra. Men det var fortfarande något som saknades, något som fattades. Eteriska oljor smög sig sedan in i mitt liv och där kom min räddning.
Tänk så mycket nya människor jag träffade som var mer som jag, likasinnade. Äntligen var jag hemma, äntligen vågade jag ta plats. Äntligen vågade jag ta mig modet till att börja leva det liv jag ville leva. Det liv jag kände att jag var ämnad att leva. Ett liv som länge väntat på mig. Jag kände att jag var på rätt plats, jag befinner mig på den platsen fortfarande och det är underbart.
Jag träffade min räddande ängel. Min älskade Korpängel som tog mig under sina vingars beskydd. Som såg mig för den jag var och vem jag varit i tidigare liv. Hon väckte mig, hon väckte mitt inre. Hon såg till att jag vågade släppa ut mitt alter ego! Aurora. Häxan, Wiccan, trollpackan kalla henne vad ni vill. Men hon förlöste mig, hon förlöste Aurora. Så nu kan jag börja med att leva, leva mitt riktiga liv.
Ni får tycka absolut vad ni vill om detta inlägg, ni får tycka att allt låter flummigt, att det är en fördröjd 40 års kris. Jag blir varken ledsen eller påverkad av era tankar.
Jag vill bara med denna blogg berätta om min resa till att hitta mig själv, att bli ett med Aurora. Visa er unga tjejer att livet inte tar slut efter 40. Livet börjar här och nu! 40 är det nya 20, jag lovar. Du är starkare, du vet vad du vill och vad du tycker om och inte. Du har fått skinn på näsan, du har mognat. Du har levt livet ett tag och skaffat dig en massa erfarenheter.
Så var inte rädd för att bli äldre, var inte rädd för att fylla 40. Livet är bra härligt att leva i vilken ålder du än befinner dig i.
